I backspegeln

Idag tänker jag på hur det såg ut för tio år sedan. Då startade jag mitt eget radioprogram och började därefter arbeta med TV som 16-åring. Intresset blomstrade upp redan när jag var 14 år och sedan rullade det på.

När det var dags att söka in till gymnasiet ville jag mer än gärna plugga media men så tänkte inte mina föräldrar.

Enligt dem fanns det ingen framtid för tonåringar som tog studenten vid medieprogrammet. Jag blev nästintill tvingad att gå något som jag egentligen inte tyckte om.

Visst hade jag intresse för el, kablar och annat skoj men det var inte det jag ville jobba med. Ändå gick jag ut elprogrammets tre flummiga år. Självklart fanns det inga jobb där heller, vilket resulterade i att mina föräldrar fick bita sig själva i svansen.

Själv så tycker jag inte att det handlar om praktiska jobb. Jag vill inte jobba med något praktiskt. Dra kablar, stå i en industri eller leka med döden är ingenting som jag vill utsättas för.

Istället kastades jag in i försäljningsbranschen där jag snabbt blev duktig och fick världens bästa chans – att bli chef! Det är något jag fortfarande skulle vilja arbeta med.

Dock insåg jag att det var dags att plugga. Utan en examen har man inget att göra på arbetsmarknaden, tyckte jag. Den här gången skulle däremot ingen få stoppa mig, även om jag valde media.

Tre år senare stod jag där, förra året i Kalmar. I ena handen hade jag plötsligt ett diplom som visade att jag var tillräckligt bra för att kamma hem en universitetsexamen. Självklart blev föräldrarna glada och pappa började skryta om hur bra jag var. Den kanske mest sorgliga delen är att han faktiskt inte uppmuntrade mig när jag sökte in till universitetet.

”Du är inte typen… Du kommer inte klara dig… Du borde hoppa av och skaffa ett riktigt jobb”.

I alla fall så sitter jag här nu. I Malta, cirka 2600 kilometer från min hemstad i Sverige. Och det här med jobb? Ja just det! Det är inga problem. Branschen kryllar av jobb. Därför vill jag rekommendera er att alltid följa det ni faktiskt vill och brinner för. Lyssna inte på era föräldrar! Då kommer ni förlora tre år i onödan på hopplösa program och ämnen.

Just nu blickar jag tillbaka och minns hur det var en gång i tiden…



 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback